Peter Ehrström skrev i Vasabladet om gruvstaden Kirunas nya problem. Om gruvindustrin fortsätter måste en stor del av bebyggelsen rivas och ombyggas. Men har en vanlig invånare någonting att säga när politikerna besluter vilka delar av staden rivs? Och huru är det i andra städer när stadsplaneändringar görs och stora nya byggmassor ersätter naturen eller gamla hus?
Kiruna har i årtionder lockat inte enbart gruvarbetare från Finland utan även både finska och svenska segelflygklubbar. Kebnekaise-fjellet 60 kilometer från staden och en lämplig hård vind gör det möjligt att stiga till 6-7 kilometers höijd när vi på somrarna får nöja oss med endast ca. 2 km höijder i termik. Kirunaklubben har plogat en startbana på isen och ett par veckor varje påsk har många ivriga väntat på det fina flygvädret. Men när vädret var sämre kunde man fara till stadens simhall med ett fint finskt bastu. Åtminstone här hade beslutsfattarna hört vad folket = de finska gruvarbetarna, ville ha.
No, här i Vasa tillåter beslutsfattarna även en bastu på Sandön för vinterbadarna. Men Vasklotskogen, som i den tidigare delgeneralplanen var ”i naturtillstånd bevarat parkområde”, skulle lättvindigt delvis säljas åt någon grynderfirma för höghus. Motionstigen där är livsviktig för oss som bor i det tättbebyggda Vasa centrum. När vi springer, går eller skidar där kommer vi inte att belasta samhället som patienter på sjukhus. Det är ganska motstridigt att staden däremot vill satsa stora pengar för nya sportanlägningar. Där skulle sen flegmatiska feta gubbar – innan de hamnar på sjukhuset - sitta och stirra på spelande eller springande ynglingar.
På 60-talet arbetade jag på Erik Kråkströms arkitektbyro. I “stadsplanesaneringen” för Vasa förminskades den alltför stora byggrätten i Vasa centrum. De gamla jugendhöghusen var tättbebyggda men vackra, de yngre från 50-talet nästan lika tättbebyggda men ofta klumpiga och fula. Även politikerna märkte att om ingenting görs förslummas kvarteren. Även trafiken och den ökande bilmängden hade blivit ett problem på gatorna och de trånga gårdarna. Trafikplanerarna beräknade parkeringsbehovet och många tomter reserverades för parkeringshus. I dem skulle även invånarna få platser för sina bilar. Byggnadsskydsfrågor var ännu främmande åtminstone i Finland och Sverige. Setterbergs viktigaste officiella byggnader, Hovrätten, kyrkorna mm. skyddades i stadsplanebestämmelserna men inte privata hus. När jag frågade Erik om inte t.ex. Wasaborgs ståtliga höghus borde skyddas var svaret: “Om någon skulle riva den får han enligt stadsplanen bygga endast ett hälften mindre hus…”
Men huru har det gått med alla stadsplaneändringar i Vasa? Nästan alla parkeringstomter har staden i planen ändrat och sålt åt byggfirmor för höghus. Parkeringen under torget räcker för butiksklienter men inte för oss invånare i centrum. Ett miniparkeringshus finns lyckligtvis ännu under en bensinstation i Wasaborgs kvarter men även den tycks ibland vara hotad av planerare och politiker som själv bor i förstäder. Många andra städer har aktivt lockat människor att bosätta sig i centrum men beslutsfattarna i Vasa tycks göra tvärtom. Vill ni att vi flyttar till Seinäjoki eller Helsingfors? I H-fors kan invånarna i centrum åtminstone med parkeringssedeln fritt parkera längs gatorna – här får vi böter.
Den minskade byggrätten, den finns väl kvar fast man gör ändringar i stadsplanen? Jag råkade i lokal-tv någon gång förra året se när stadsfulmäktige behandlade stadsplaneändringen av Wasaborgs kvarter. Någon av ledamötena jublade när byggrätten på Wasaborgs tomt skulle förstoras till rekord i staden. En sjätte våning i stället för vinden i ett gammalt jugendhus skulle totalt ändra och förstöra arkitekturen. Pensionerade bankdirektörer eller jurister tycks lita enbart på pengar. Invånarnas trivsel och behov eller estetiken i stadsbilden betyder för dem ingenting. Synd att sådana människor får förstöra staden.
Invånarnas anmärkningar och motförslag i stadsplaneändringar tycks inte betyda någonting. Det har vi tyvärr redan länge fått erfara. Den på förra årtiondet ändrade planerings- och byggnadslagen är skendemokratisk. I lagen står det att invånarna måste höras men det är en fras utan betydelse. Tidigare behandlades våra anmärkningar av statsanstälda arkitekter som förstod vad vi talade om.Nu är det enbart jurister, lekmän i planeringsfrågor. Den misslyckade lagen borde ändras!!!
5.12.2011 / Asko Halme (Stadsarkitekten som väntat på en efterträdare i 18 år)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti